Ute på djupt vatten...

Tack vare en pysselkompis värmande ord (tack Paula - jag tar gärna en fika med dig), tror jag att jag fått klarhet i saker och ting. Jag har börjat noja kring mat, motion och viktminskning på ett ohälsosamt sätt och jag känner igen det här beteendet från tidigare. Det här nojandet tror jag kan vara skadligt för mig i längden. Det är nog därför jag gett upp vid tidigare tillfällen, helt enkelt för att jag inte orkar bära på detta ok.

Gårdagen var en helvetisk dag och jag visste ärligt talat inte vad jag skulle ta mig till. Jag tror att jag är fast i en väldigt jobbig spiral, som triggas av allt detta kontrollerande, all denna kunskapsinhämtning och -bäring.
Hur skall jag kunna finna en hanterbar väg - utan att falla tillbaka i överätande av pizza, hamburgare och sötsaker? Jag tror mig inte kunna lyckas med det - om jag inte säger NEJ till det helt och hållet och det är väldigt jobbigt att leva som ett STORT NEJ för resten av livet. För har jag väl fått smak på't, så tror jag nog att det är lätt att släppa alla spärrar. (sen är det ju det att min kropp inte reagerar så väl på den typen av mat... jag tänker mest på flatulensen som faktiskt avtagit till stora delar när jag inte ätit vitt mjöl-baserade maträtter)

Jag tror att det är så här alkoholister känner sig... Kanske har jag abstinens... Jag vet inte.

• Men vad är det för mekanismer som sätts igång?
• Måste jag söka hjälp utifrån?
• Räcker det med en dietist eller skall det vara en personlig tränare eller något helt annat som gäller?

Jag tror nog att jag behöver stöd i denna process. För det verkar inte räcka med bara viljestyrka. Inte för mig som är jag-svag. Det känns som om jag dränerar mig själv och tappar orken för att fungera.

Jag kan teoretisera, analysera och verka hur rationell och förnuftig som helst - det är ju ett sätt att kompensera de praktiska misslyckandena, men att verkligen klara av det, utan att tvivla på sig själv hela tiden... Ja, det är nog där eldprovet sitter.

Igår blev jag påmind om att det tar åtta veckor att ändra på en vana. Igår passerade jag sexveckors-strecket. Det är ju alltid något att vara glad över!

Och det är ju inte det att jag vill äta godis och annat onyttigt, det är bara det att tankarna på att göra det är aktiva, precis hela tiden.
Hur skall jag lyckas omprogrammera mig?

Jag tycker att det är rätt så märkligt hur jag låtit detta börja rusa för mig... Min tanke var ju att börja äta sundare och börja promenera... Och så låter jag det bli så här övermäktigt...
Varje kväll - nästan i alla fall - känner jag att jag verkligen vill ut och promenera på morgonen....  Men när morgonen kommer - så känner jag att jag inte riktigt hinner med det... För det är ju som så att jag har mitt uppdrag hos t ex TGF... Och det måste ju bara göras... Dygnet har bara x antal timmar, och sen vet jag ju med mig att jag inte kommer att ha så mycket tid den här veckan.

 

I och med att jag skriver detta, så inser jag att jag lever obalanserat. Det är för mycket plikt och för lite egentid. Och då menar jag riktig egentid - som inte omfattar datorn! 

Jag har känt av den här olustiga överstressen ända sedan jag tackat ja till att göra 7 st extrakort till TGF - med underbara stämplar som komma skall. Jag tror att det var där jag började stressa upp mig. Jag känner att jag inte hinner med mig själv, för allt måste ju planeras och bloggas om... Dessutom måste jag göra det på andras villkor - enligt specifika kriterier - och enligt ett visst schema... Jag tror att det var där jag förlorade mitt fokus...

Och det lustiga är att när jag tappar fokus, så vill jag skapa ordning. Jag tror att det är därför jag möblerat om så många gånger i mitt liv, helt enkelt för att få en omstart... Nu senast med de genomskinliga småhurtsarna. Jag säger inte att det är fel med ordning - men jag tror att jag på ett omedvetet plan sorterar där jag har förmåga att göra det - utan att verkligen komma till pudelns kärna...

  

Och när stressen har som störst grepp om mig, blir jag orolig. Eftersom jag inte vill bli betraktad som en svikare - så överkompenserar jag genom att jobba hårdare än någonsin. Jag tror att jag försöker jobba till mig en skottsäker väst - för jag har jättesvårt att hantera kritik. Det i sin tur gör att jag får svårt att sova på nätterna - verkligen sova. Det blir mest att hjärnan aldrig slappnar av - utan försöker bearbeta alla tumultartade känslor. Det känns som om jag är vaken hela natten, och på det sättet känns också natten extremt lång. När jag väl "klarat mig förbi hindren", brukar det ge med sig.

 

Jag tror att jag måste börja klura lite på hur jag kan tvätta bort parollen "plikten framför allt" och göra den till "Sari framför allt". Istället för att vara plikttrogen, vill jag lära mig att bli jag-trogen!!!

Det gäller bara hitta en väg som möjliggör detta...