Hej och välkommen.
Det här är min privata blogg, där jag lägger upp alster jag har gjort genom åren. Jag tycker väldigt mycket om olika stämplingstekniker, specialvikta kort, halloween och mixed media. Jag är nyfiken på det mesta inom papperspyssel.
Här är ett blått julkort, där jag har emboss-stämplat snöflingorna (BoBunny) och sedan hällt på blått brushopulver, som jag aktiverat med vatten.
I och med att embossingpulvret blir till en plastig yta, får det en s k frånstötareffekt (resist-effekt), vilket gör att färgen inte fäster på den... :).
Jag har sedan gjort en kortbas med stjärnor på framsidan (Star Cluster - Tim Holtz - on the edge-stansmall).
Texten Julhälsningar har Terés Lidén designat (Tango Design). Du hittar Terés stämplar hos PysselSkafferiet (utlätt-butik på Facebook) :).
...till alla härliga pysselkompisar och medmänniskor... Ni anar inte vad det betyder för mig...
Tack vare att jag har jobbat idag och haft häcken full - så har jag klarat av dagen riktigt bra.
På jobbet har jag rutiner... Lunch äts vid en viss tidpunkt (give and take an hour or two...), arbetsuppgifter utförs i en väldig takt... Härliga avbrott från kunder och kursdeltagare :-) gör arbetsdagen helt underbar!!!
Kanske är det bra för mig med den typen av struktur. Borde jag införa det även hemmavid, för det känns ju som om det är där problemen uppstår... Samtidigt som jag känner att jag nog f-n borde jag väl kunna slappna av hemma och klara av livet utan super-struktur...
Kanske inte.
Tack i alla fall till er alla som läser och kommenterar :-).
Ni får alla imaginära ho hoo-ugglor av mig.
På tal om ugglor (jag kan ju bara inte låta bli) - så har vi fått in superfina metalldeko-ugglor från Kort & Godt. Men det finns inte många påsar kvar... Och ingen bild har jag att bjuda på heller :-(. Men söta är de... de rackarna... :-).
Tack vare en pysselkompis värmande ord (tack Paula - jag tar gärna en fika med dig), tror jag att jag fått klarhet i saker och ting. Jag har börjat noja kring mat, motion och viktminskning på ett ohälsosamt sätt och jag känner igen det här beteendet från tidigare. Det här nojandet tror jag kan vara skadligt för mig i längden. Det är nog därför jag gett upp vid tidigare tillfällen, helt enkelt för att jag inte orkar bära på detta ok.
Gårdagen var en helvetisk dag och jag visste ärligt talat inte vad jag skulle ta mig till. Jag tror att jag är fast i en väldigt jobbig spiral, som triggas av allt detta kontrollerande, all denna kunskapsinhämtning och -bäring. Hur skall jag kunna finna en hanterbar väg - utan att falla tillbaka i överätande av pizza, hamburgare och sötsaker? Jag tror mig inte kunna lyckas med det - om jag inte säger NEJ till det helt och hållet och det är väldigt jobbigt att leva som ett STORT NEJ för resten av livet. För har jag väl fått smak på't, så tror jag nog att det är lätt att släppa alla spärrar. (sen är det ju det att min kropp inte reagerar så väl på den typen av mat... jag tänker mest på flatulensen som faktiskt avtagit till stora delar när jag inte ätit vitt mjöl-baserade maträtter)
Jag tror att det är så här alkoholister känner sig... Kanske har jag abstinens... Jag vet inte.
Men vad är det för mekanismer som sätts igång?
Måste jag söka hjälp utifrån?
Räcker det med en dietist eller skall det vara en personlig tränare eller något helt annat som gäller?
Jag tror nog att jag behöver stöd i denna process. För det verkar inte räcka med bara viljestyrka. Inte för mig som är jag-svag. Det känns som om jag dränerar mig själv och tappar orken för att fungera.
Jag kan teoretisera, analysera och verka hur rationell och förnuftig som helst - det är ju ett sätt att kompensera de praktiska misslyckandena, men att verkligen klara av det, utan att tvivla på sig själv hela tiden... Ja, det är nog där eldprovet sitter.
Igår blev jag påmind om att det tar åtta veckor att ändra på en vana. Igår passerade jag sexveckors-strecket. Det är ju alltid något att vara glad över!
Och det är ju inte det att jag vill äta godis och annat onyttigt, det är bara det att tankarna på att göra det är aktiva, precis hela tiden. Hur skall jag lyckas omprogrammera mig?
Jag tycker att det är rätt så märkligt hur jag låtit detta börja rusa för mig... Min tanke var ju att börja äta sundare och börja promenera... Och så låter jag det bli så här övermäktigt... Varje kväll - nästan i alla fall - känner jag att jag verkligen vill ut och promenera på morgonen.... Men när morgonen kommer - så känner jag att jag inte riktigt hinner med det... För det är ju som så att jag har mitt uppdrag hos t ex TGF... Och det måste ju bara göras... Dygnet har bara x antal timmar, och sen vet jag ju med mig att jag inte kommer att ha så mycket tid den här veckan.
I och med att jag skriver detta, så inser jag att jag lever obalanserat. Det är för mycket plikt och för lite egentid.Och då menar jag riktig egentid - som inte omfattar datorn!
Jag har känt av den här olustiga överstressen ända sedan jag tackat ja till att göra 7 st extrakort till TGF - med underbara stämplar som komma skall. Jag tror att det var där jag började stressa upp mig. Jag känner att jag inte hinner med mig själv, för allt måste ju planeras och bloggas om... Dessutom måste jag göra det på andras villkor - enligt specifika kriterier - och enligt ett visst schema... Jag tror att det var där jag förlorade mitt fokus...
Och det lustiga är att när jag tappar fokus, så vill jag skapa ordning. Jag tror att det är därför jag möblerat om så många gånger i mitt liv, helt enkelt för att få en omstart... Nu senast med de genomskinliga småhurtsarna. Jag säger inte att det är fel med ordning - men jag tror att jag på ett omedvetet plan sorterar där jag har förmåga att göra det - utan att verkligen komma till pudelns kärna...
Och när stressen har som störst grepp om mig, blir jag orolig. Eftersom jag inte vill bli betraktad som en svikare - så överkompenserar jag genom att jobba hårdare än någonsin. Jag tror att jag försöker jobba till mig en skottsäker väst - för jag har jättesvårt att hantera kritik. Det i sin tur gör att jag får svårt att sova på nätterna - verkligen sova. Det blir mest att hjärnan aldrig slappnar av - utan försöker bearbeta alla tumultartade känslor. Det känns som om jag är vaken hela natten, och på det sättet känns också natten extremt lång. När jag väl "klarat mig förbi hindren", brukar det ge med sig.
Jag tror att jag måste börja klura lite på hur jag kan tvätta bort parollen "plikten framför allt" och göra den till "Sari framför allt". Istället för att vara plikttrogen, vill jag lära mig att bli jag-trogen!!!
Det gäller bara hitta en väg som möjliggör detta...
Nääe - nu r jag så trött på makrill, keso och ägg till lunch att jag nästan spyr åt det (det är inte det att jag äter det varje dag, men idag äcklas jag av tomatsåssmaken)!!!! Jag tänker på mat, precis hela tiden... Framför allt är det McDonalds som lockar och hägrar.
Vad i hela friden skall jag göra åt detta? Skall jag bara gå och lägga mig och hoppas att dagen (läs året) snart är slut???!!!
Varje gång jag ser någon restaurang så tänker jag "förbjudet område"... Det är väldigt stressande måste medge. Och jag är redigt trött på att vara "redig" utan att se något resultat!!!
Hmmm! Idé!
Kanske går jag upp på natten och sömn-äter? Kanske är det därför jag behåller övervikten... Vad kan det annars bero på?
Hmmm! Granskning av idé! Det finns inte mer disk än kvällen innan. Det finns heller inget gott att äta här hemma, så då är ju ovanstående förslag utesluten :-(.
Och inte vill jag gå ut heller. Jag känner mest för att gräva in mig i någon grotta.
Vad är detta för grottbjörnfolks-känslor? Vad grundar de sig i? Är det någon som vet?
Jag har känt mig lite tungsint (finsk helt enkelt... ha ha haaa) de senaste dagarna utan att riktigt förstå varför. Jag har inte velat jaga efter information om den bästa och den mest rätta kosten (jag har dock hittat en skinka med högst ett e-nummer. Brödernas fina (handgjorda delikatesser - med max ett E-nummer) är namnet du skall hålla utkik efter om du vill hitta lite renare matvaror inom kött och chark).
Jag har heller inte känt behovet av att vara extremnyttig, utan har börjat tänka att jag måste hitta en nivå som jag orkar hålla på sikt. Sunt i och för sig...
Jag har känt mig illamående och inte velat vare sig promenera, dansa eller gå till något gym. Den här tungsintheten har gjort att velat trösta mig med sötsaker, helt enkelt för att jag inte vetat hur jag skall hantera situationen (som jag har skrivit tidigare, har jag inte brutit min kedja - men lusten att trösta sig har funnits där).Det är mitt mönster från förr. Att äta sig glad.
När min f d lärare Marie (gulle dig) frågade mig om hur det går i livet, på nya jobbet med mera, så klickade det till. Jag känner mig orolig på ett existentiellt plan. Tack vare frågan fick jag kontakt med min ångest, som bottnar i att jag känner att det finns ett orosmoment med att tacka nej till en fast tjänst inom kommunen för att arbeta med det hjärtat vill. Eftersom man aldrig vet när nästa lågkonjunktur kommer, kan det vara lurigt att säga nej till tryggheten. Kanske får jag sparken ett tu tre. Och vad skall jag då hitta på? Och hur kommer jag att må då - om jag inte har ett jobb att gå till?..
I samma andetag inser jag dock att jag omöjligen kan arbeta med det jag gjorde innan, för då bränner jag ut mig både psykiskt och fysiskt. Jag fungerar helt enkelt inte och jag vill inte vara ett överkompenserande kolli som springer runt i en rått-snurra för att jag känner att jag inget duger till på en arbetsplats som är helt fel för mig. Jag är rädd att om jag inte kan gå tillbaka till mitt gamla jobb, så kommer jag att erbjudas något (för mig) mycket sämre - t e x hemtjänstarbete eller något liknande (jag beundrar givetvis dem som älskar sitt jobb som vårdare av något slag). Jag är ju mer av en kontorsråtta än en "vårda gamla och sjuka"-person, och jag måste bara få säga att jag trivs oförskämt bra med jobbet som butiksbiträde, där jag får beställa in nya spännande pysselsaker, packa upp dem och möta kunderna och prata om de underbara varorna!
Nu när jag passerat de fyrtio, försöker jag tänka lite förnuftigare. Jag tänker lite på framtiden, pensionen o s v, och vad ens inkomst har för betydelse för den. Redan med en hyfsad lön, är det svårt att få till en bra pension. Men vad säger jag? Bra pension? Nej. Jag menar givetvis en "klara sig med nöd och näppe"-pension. Men med en lägre - fast - lön (år efter år) - är det nästan omöjligt att kunna överleva på gamla dar. Hur skall jag kunna hänga med i ökningen av alla kostnader (hyra, el m m - om inte lönen ökar...???) Vad skall det bli av mig när jag är 65 eller kanske t o m 75?
Sen å andra sidan, så vet jag ju inget om framtiden. Kanske har jag fått andra idéer som jag vill förverkliga om fem, tio eller femton år. Ett annat alternativ - även om det inte är ett trevligt sådant - är att jag kanske är död vid det laget när jag kan gå i pension :-(.
Skall jag lita på magkänslan och göra det som känns rätt för tillfället eller skall jag välja att må asdåligt? Det senare känns ju inte som ett alternativ, tycker jag - men sen är givetvis frågan om det enbart står mellan dessa poler...
Som det känns nu, har jag inte god KASAM (känsla av sammanhang). Jag får klura vidare på hur jag skall få det. Vad jag har hört, så blir den i alla fall inte sämre av en promenad :-), men det känns som om jag fått 50 st tunga bromsklossar som tynger ned mig och hindrar mig att lyfta från kontorsstolen, hur fint än vädret är...
Jag har tappat lite av mitt fokus. Men jag är i alla fall glad att jag inte återgick till mina gamla dåliga vanor.
Jag är glad för att jag fångade tag i den gnagande oron, för det gör att jag kan ta kontrollen över den.
Tack Marie!
Jag tänker inte ge upp.
Inte nu.
Inte sen.
Nu tänker jag anamma en slogan från finsk ölreklam (KOFF).
"Brewed with Perkele".
Det är jag det!
Och när jag såg den här serien med finsk (well... kanske lite esländsk oxå) ölreklam - så började jag att skratta. Så även om min KASAM är låg, har jag inte tappat mitt sinne för humor. Och det är ju verkligen en bra sak!
För skratt befriar. Skratta du med!
Och så lite bastu på det!
Och här har vi något om den finska sisun... Håhhååjajaa... Åååh, jag kissar nästan ned mig!!!!
Om ni vill få en visuell bild av mig när jag skall baxa mig själv upp för en brant backe, så kan det nog låta likt detta... :-).
Ja, jag kan tänka mig att jag fångat några läsare med mitt gnällande och "kämpande" med viktnedgången. Kanske undrar ni om jag gett upp helt, nu när jag inte skrivit något om det... :-).
Jag kan inte påstå att jag märker av någon minskning på kropp eller hängande klädsel. Men jag håller fortfarande nollan vad gäller, läsk, godis, glass, kakor, bullar, tårtor och så vidare. Några chips slank det allt ned förra helgen, men det är i stort sett allt. Och faktum är att det finns tillfällen man skulle kunna mumsa i sig både tårta, godis och annat på jobbet - helt enkelt för att det serveras där - i färgaffären ... Men ståndaktigt fortsätter jag att säga nej. Och det måste jag ju säga att jag känner mig stolt över :-).
Go Sari! Go Sari! (hör ni hur jag sjunger fram hejarramsan...???)
Nu när jag börjar känna av stressen med många pysselprojekt som skall göras, känner jag också att de nästan maniska tankarna på att jag måste laga vettig mat har avtagit något (bra på sitt sätt - givetvis... - men jag vill ju inte glömma av det helt, bara för att jag flyttat böckerna till bokhyllan - istället för att trängas med dem på datorbordet :-).-...). Jag fortsätter dock att äta hälsosamt (keso, makrill, kokt ägg o s v - främst till frukost eller lunch) - förutom någon mörk chokladbit med 70 %-ig kakao på eftermiddagen eller kvällen. Någon last tänker jag dock behålla :-).
Jag hade ju ambitionen att komma iväg till gymmet i veckan, men så blev verkligheten en annan. Istället för att sörja över det, har jag valt att börja dansa lite här hemma. Det blir mest på morgonen - medan jag vaknar till framför datorn. Riktigt go 80-talsmusik får mig att le och känna mig glad. Så då är det ju inte så svårt att stuffa till några dansanta låtar. Och det är ju bättre än inget, tänker jag :-).
Jag har dock inte glömt av tanken på gym, och jag tror på ett sätt på idén som sådan. Men för att jag skall kunna känna att jag har tid att gå dit, måste jag göra omprioriteringar, tänka långsiktigt (både när det gäller mat, motion och pyssel) och ta mig tiden att göra det. Var sak har sin tid och plats, och det var väl inte dags för det den här veckan. Men lugn, bara lugn, försöker jag intala mig själv. Det kommer ju fler veckor :-)!
Well. Idag är det ett strålande vackert väder, och det lämpar sig ju ypperligt för lite promenad. Sambon och jag tar vår vanliga söndagstur till Femman. Kanske hittar jag någon slags förvaring till mina pysselverktyg som jag kan sätta i en av de små bokhyllorna. Jag tänker främst på Åhléns och Muji. Sen är tanken att vi skall promenixa lite på stan och kanske inta en lätt lunch någonstans. Det blir en prövning det med :-).
Och Inola-Ingrids ugglehalsband åker på idag med :-). Jag har burit den varje dag, precis som jag lovade i videon :-). Kristina - en av Scrap & Hobbys kunder - och en bloggläsare - kan vittna om att jag bar den i lördags :-). Hon till och med sade att ugglan är mycket finare i verkligheten. Det skulle faktiskt vara riktigt roligt att få vittnesmål om att jag faktiskt har halsbandet på mig... Det skulle nog Inola-Ingrid bli glad för :-).
Heja Heja! Här läser ni om en som inte ger upp i första taget. Kan det vara en finska med gott om sisu???
Jamen ser man på! Till och med Pettson och Findus gillar pankisar. Och det är väl klart att de gör det, för det är ju faktiskt internationella pannkaksdagen idag :-).
Jag tror banne mig att det är dax att gå ut och steka sig några riktigt maffiga sådana - med cocos, kanel, kardemumma, ingefära, russin och kanske ngn annan torkad frukt. Smeten görs givetvis på ris- eller havremjölk och grahamsmjöl :-).
Strålade sol = solglasögon. Bitande kyla = kall näsa -> lip balm som skydd. Kalla tår i tennisskorna -> ökad promenadtakt. Isigt underlag = lugn fart och korta osäkra steg. Barmark eller snöig yta = ökad takt och långa steg (som en travhäst med utsträckta ben). Backe efter 40 min intensiv promenad = trött -> sakta ned farten eller stanna och pusta ut. Från affären = extravikt i ryggsäcken.
Summa sumarum = En tagen Hänninen efter dagens strapats = värd välförtjänt vila.
Japp. Du läste rätt.
Jag har fått i mig lite frukost (en multi grain-smörgås med kokt ägg och ost), bloggat som en besatt, klätt på mig både underkalsong och lite tunnare byxkor, så nu är jag redo för en långpromenad.
Jag tar med mig ryggsäcken, så kan sambon och jag handla lite mat på vägen hem :-).
Snacka om att förena nytta med nöje!
Och givetvis skall ugglan från Ingrid med på turen :-). (Jag har faktiskt funderat på om man skulle kunna gjuta av den med utee eller göra en stämpel av den - så fin tycker jag att den är)
Psst!
Därtill går jag i tankarna om att bli medlem hos Life igen. Det kostar 349 kr per månad i ett år. Då får jag ju, som jag sagt tidigare, tillgång till träning på alla anläggningar här i göteborgsområdet, förutom tillgång till både gym, gruppträning, vattenmassage, solarium med mera. Det kan ju vara riktigt skoj att bekanta sig med nya områden och träningsformer.
Nu skall vi se om det här funkar... Jag har gjort en lathund över vilka klasser som går var...
Det är ju ett jädra meck med att hålla reda på allt. Och eftersom man jobbar som man gör, så verkar det luta åt Life - en tredje gång (kanske är det tredje gången gillt för mig :-)...). Jag vet bara inte om jag vågar... Fördelen med Life är ju - åtminstone om man är guldkund (om det inte ändrats sen sist) - att man kan träna på olika anläggningar... Därav behovet av ett schema... :-).
