Olust....

Olust, olust, olust.
Ja, så skulle jag kanske kunna beskriva den känsla jag känner just nu. Tankarna far mellan att gå ut och köpa någon inspirerande bok om kost och nytt liv - ELLER städa och röja i hemmet utav bara f-n - ELLER sätta mig och laga kläder - ELLER packa resväskan inför Frankfurt - ELLER skita i pysslet helt och hållet för all framtid för jag kan ju ändå inte skapa något kreativt - OCH / ELLER bara gräva ned mig under täcket.

Jag vet inte om jag tappat sugen eller om jag hamnat i någon svacka. Redan igår kväll kände jag sug efter något sött. Det var inget bestämt, men något mer efter middagen ville jag ha. Jag gav dock inte efter. Och när jag tänkte till, insåg jag att jag hade samma problem måndagkvällen innan. Vad är det med måndagar?

Och vad är detta för känslor, tänker jag. Det har ju gått jättebra hittills. Har jag ångest för att jag kanske sårat eller blivit ovän med någon eller vad är det för något som mal i huvudet?

Den förnuftsmässiga sidan säger till mig att jag klivit upp flera steg i när det gäller att tänka och agera (läs handla (i mataffären)) "rätt". Jag kan resonera kring hur och varför jag äter som jag gör numera, men jag antar att tanke och känsla får kroppen att vilja protestera. Kanske prövas jag i detta nu, för att se om jag verkligen är tillräckligt hängiven.

Den känslomässiga sidan försöker säga mig något, eftersom jag känner mig ångestfylld, men jag kan inte riktigt sätta tummen på vad det är. Jag har olustkänslor i både huvud och mage. Olusten vill ha tröst... (troligtvis är detta ett mönster jag haft hela livet - utan att vara stark nog att konfrontera det)

Jag tänker givetvis inte ge upp, inte för några McDonaldsmål, kakor, glass, choklad eller smågodis i världen! Det är inget alternativ.

Men varför känner jag som jag gör?